Jag vaknar av massa awkard skratt och kryper försiktigt upp ur täcket.

"What the hell" mumlar jag och gnuggar mig i ögonen.

"Oh, sorry that we wake you up, but this is just soooo awkard" skrattade Harry.

"What is awkard?" sa jag frågandes.

"Joline..." började han, men bröt ut i ett asgarv.

"What? I have not do anything?!" sa Joline oskyldigt, men sprack sedan upp i ett stort flin.

Jag skulle precis fråga vad som egentligen hänt, när en sköterska kom in rusandes och sa att det var dags för operation. Jag kramade om Niall, Joline, Liam, Louis, Harry,och Zayn. Sedan körde sköterska iväg mig mot operation salen. Det sista jag hörde, innan dörren gick igen var ett 'Good luck!!' från alla i rummet. Jag log för mig själv. Sköterskan gav mig en kopp med nån beige vätska och sa att jag skulle dricka. Det var tydligen något lugnande. Jag drack det, men var nära att spotta ut. Det smakade skit. Dessutom var det jättestarkt. Usch. Men när jag druckit upp blev jag efter en liten stund, väldigt lugn. Väldigt, väldigt lugn. Vi kommer in i ett rum. Jag känner hur dom lyfter över mig till en annan säng. Sedan får jag nått insputandes i armen. Sedan blir allt suddigare och suddigare. Tillslut minns jag ingenting.

---

Jag vaknar med en syrgas grej i munnen. Samt 6 förväntans fulla ansikten över mig. Jag försöker sätta mig upp, men det gör för ont. Jag stönar till och glider tillbaks ner i sängen. Deras ansikten förändras helt. Från förväntansfulla, till oroliga. Dom går iväg och sätter sig på stolarna omkring mig. Joline sätter sig bredvid mig. Hon tar min hand. Hon mimar 'Dom är jätteoroliga' och knycker bakåt med huvudet för att jag ska förstå att hon menar killarna. Jag försöker svara, men det ända som kommer ur mig är ett pysande ljud. Jag försöker sucka, men samma pysande ljud kommer. Jag kryper längre ner i sängen och somnar. När jag vaknar vet jag inte var jag är. Sedan kommer värken i magen igen, och jag minns att jag är på sjukhuset. Jag vrider på mig och stönar över hur ont det gör när jag rör mig. Någon klämmer tag hårdare om min hand. Jag tittar mig förvirrat omkring. Joline. Joline håller i min hand. Jag hasar mg försiktigt upp i sittställning. Det var ganska svårt, men jag lyckas. Jag kollar mig runt i rummet. Där sitter en sovande Harry mot Louis axel, Louis mot Liams, Liam mot Zayns, Zayn mot Niall, Niall är fortfarande vaken. Han tittar okontrolerat på mig. Hans ögon tåras när han ser att jag sitter upp. Han reser sig från stolen och killarna ramlar på varandra och vaknar. Dom stirrar sig fövånat runt. Dom stönar högt och sätter sig sedan tillrätta för att sova igen. Joline, bredvid mig, snarkar lite sött. Jag som trodde hon var vaken? Haha.

"You feel better?" frågar Niall.

Jag vänder besvärat på huvudet, inte för att det gör ont, utan för att se på honom när jag mår så här dåligt.

"A little bit better, yeah" svarar jag.

Hans ögon är rödsprängda. Jag visste inte om det var för att jag opererat mig, eller om det var för att jag knappt kunde röra mig. Jag tar tag med händerna på madrassen och flyttar mig längre bak. En sköterska kommer in i rummet och säger på svenska att det är dags att gå tillbaka till mitt gamla rum. Hon tar av syrgas grejen och börjar köra i väg sängen till mitt rum. Jag hör massa fotsteg bakom. Jag antar att det är dom andra som följer efter.

"Du kommer få åka hem imorgon!" säger hon när vi kommer in i mitt rum.

"Va? Are you freaking kidding me?! Det är ju fantastiskt!" sa jag med en stor glädje i rösten.

"Japp. Vi ska bara fixa lite med bandaget och sånt, du kommer få gips runt magen, det ordnar vi idag om nån timme. Så imorgon kommer du få åka hem!" kvittrar hon.

Jag himlar lite diskret med ögonen, men vänder sedan blicken på sköterskan.

"Tack" sa jag.

Igår hade dom satt på gipset. Jag kunde röra mig lite mer nu, men det gjorde fortfarande ont som i helvete. Niall hade blivit lite gladare när han märkt att jag mådde bättre, och han hade äntligen fått sova ut hela natten. Vilket var skönt att veta. Han ska inte behöva oroa sig för mig hela tiden. Han låg fortfarande och sov just nu. Det var lite roande att kolla på honom när han låg där och små snarkade, samtidigt som han vred sig runt omkring på stolen han satt på. Jag kunde stå nu. Det var riktigt bra. Jag drog av mig täcket. Jag slängde försiktigt benen över kanten av sängen och hoppade ner. Jag trippade fram på tå och gick ut ur rummet. Jag stängde tyst dörren. När jag gick iväg i koridoren kom Harry gåendes. Han ga mig en liten förvånad blick.

"What are you doing here? I thought you was asleep!" sa han.

"I was, moron" det sista ordet viska jag tyst för mig själv, men Harry verkade ha uppfattat det.

"I'm noot a moron!" sa han och började fejk gråta.

"Sure, you aren't" sa jag och rufsade han i håret.

Han gav mig en sur blick och gick iväg. Jag skrattade lite. Det gjorde forfarande ont. Ingen i min familj visste om vad som hänt. Inte ens mamma och pappa. Jag visste att det var dumt att inte berätta. Men jag gjorde det för deras eget bästa. Dom skulle inte behöva vara orolga ända tills jag kom hem. Men jag hade min mobil på mig, ifall nån skulle vilja nått. Då började min mobil ringa.

"Hello?"

Jag hörde snyftningar.

"Hello? Who is this?" frågade jag igen.

"Hej Sophie" snyftade Becka.

"Men gud. Vad är det som har hänt?" sa jag.

"Anna..Hennes föräldrar har vart med om en bilolycka.. Och dom vill att hon ska flytta hem till Sverige igen.. Och.." hon avbröt sig lite "Mina föräldrar var med i bilen.. Så dom är också skadade, så jag måste följa med"

Jag drog efter andan. Kunde detta vara sant? Ja, det måste det vara. Becka skulle aldrig ljuga om nått sånt här. Jag släppte ut luften igen.

"Men gud. Hoppas dom är okej! Det gör inget att ni flyttar hem! Bara era föräldrar är okej!" sa jag.

"Bra. Att veta att det är okej, vi åker imorgon, så du får antagligen träffa oss när vi kommer in till Stockholm centrum" sa hon.

"Mm, bra ska jag titta om Joline har vaknat, hejdå då" sa jag.

"Hejdå" sa hon och det blev tyst i luren.

Jag tog mobilen från örat. Jag fattar inte att dom skulle flytta hem igen. Några små tårar smög sig ner för mitt ansikte. Men jag orkade inte torka bort dom. Det här var bara för mycket. Först min olycka, sedan mina bästa vänners föräldrars olycka. Usch. Jag gick med tunga steg tillbaks till rummet. Jag öppnade dörren och stängde när jag kom in. Det verkade som alla var vakna när jag kom in. För jag såg nämligen 12 ögon titta på mig. Jag torkade snabbt bort mina tårar och satte mig på en utav stolarna i rummet. Blickarna var fortfarande mot mig och jag började känna en jobbig tystnad. Joline bröt tystnaden med att säga.

"Sophie, what has happend?"

Jag tittade på henne och tårarna började rinna.

"Anna and Becka.." var det ända jag fick ur mig.

"What have happend with them?" frågade Zayn.

"They parents.. Has been in a car accident, and they have to move back to Sweden" sa jag.

Det här var bara för mycket. Jag for upp från stolen och stormade ut ur rummet. Trots smärtorna från magen, sprang jag tills jag hittade en stol. Jag satt där kanske i fem minuter, tills jag hörde en välbekant röst.

"Sophie!" sa Louis.

Jag tittade upp och mötte en leende mun, men, det var ett par oroliga ögon.

---