What Makes You Beautiful - Kapitel 30.
"Sophie, what has happend?"
Jag tittade på henne och tårarna började rinna.
"Anna and Becka.." var det ända jag fick ur mig.
"What have happend with them?" frågade Zayn.
"They parents.. Has been in a car accident, and they have to move back to Sweden" sa jag.
Det här var bara för mycket. Jag for upp från stolen och stormade ut ur rummet. Trots smärtorna från magen, sprang jag tills jag hittade en stol. Jag satt där kanske i fem minuter, tills jag hörde en välbekant röst.
"Sophie!" sa Louis.
Jag tittade upp och mötte en leende mun, men, det var ett par oroliga ögon.
Jag slog snabbt ner blicken. Jag var trött och jag var alldeles för ledsen för att kunna tänka. Jag granskade mina händer lite grann. Louis satte sig bredvid mig.
"I know it's hard but you have to be strong" sa Louis och strök mig över ryggen.
"I know. But it's to hard, they are my best friends parents. I love my friends and they parents too. It's really hard" sa jag och snyftade.
"I know. But you have to take it a little chill, with your stomach, you just kind of ran away, it's not good" sa Louis.
Jag vände huvudet mot honom. Jag formade min läppar till ett 'I know'. Han log mot mig. Sedan reste han sig och gav mig en blick som menade att jag skulle hänga på. Jag följde med. Jag mötte en sjuksköterska på vägen tillbaka till rummet.
"Jag åker hem nu" sa jag.
"Okej, vad var det du hade för fel och hette nu igen?"
"Jag hade 3 brutna revben och jag heter Sophie Estendahl"
"Jahaa! Okej, då får du åka idag"
Jag fortsatte mot rummet. När jag kom in letade jag reda på mina gamla kläder som jag haft på innan. Jag hittade dom under sängen. Jag drog fram dom och gick sedan in på toaletten. Jag drog av dom äckligt stora sjukhus kläderna och satte på mina egna. Jag gick ut från toaletten och överraskades av Joline som gav mig en stor och lång kram.
"Ehm Joline, varför kramar du mig?" frågade jag.
"Jag vet inte.. Du var ledsen och jag ville trösta dig!"
"Haha, ok" sa jag.
Alla hade gått ut från rummet nu, förutom Niall som somnat om. Jag gick fram till honom och kysste han mjukt. Hon slog sakta upp ögonen.
"That way I always want to wake up to" sa han och log.
Jag skrattade och pussade han på kinden. Han reste sig. Han kysste mig. Han la händerna på mina höfter och jag la ena handen om hans nacke och den andra i hans hår. Vi hörde ett klickande ljud. Både jag och Niall vände huvudet mot det håll där ljudet kom ifrån. Där stog Louis med mobilen i högsta hugg.
"Got ya" sa han och flinade. "This is going up on twitter"
Sedan gick han. Jag flinade lite och gick sedan för att hämta min mobil som låg bredvid sjukhus sängen. Jag klikade upp twitter. Jag kollade på vad Louis skrivit, han hade skrivit exakt såhär:
Aww, look at this wonderful people, Niall and Sophie, they are like made for each other, aren't they? :) xx
Sen så var det den där bilden när jag och Niall kysste varandra. Helt ofattbart hur mycket jag redan älskade honom. Det kändes som det var igår första gången jag träffade honom. Hi Sophie, I'm Niall. Jag minns det mycket väl. Herregud. Det här var bara för perfekt. Jag avbröts i mina tankar genom att min mobil började ringa.
"Hello?"
"Hej. Det är Becka. Vet du?!" sa en glad Becka.
Glad?!
"Ehm nej?" sa jag.
"Våra föräldrar klarade sig. Dom blev inte allvarligt skadade som dom trodde först! Men vi måste fortfarande fytta tillbaka.. men ändå!" sa Becka.
"Men gud! Gud vad bra! Synd att ni flyttar men.. Jaja, det bästa är att dom mår bra i alla fall!" sa jag.
"Mm, vi ses, herrå!" sa hon.
"Hejdå" sa jag och det blev tyst i luren.
Jag samlade ihop alla och brättade att allt var okej. Sedan tog jag armkrok med Joline och började gå mot utgången. Det här var en utav dom bäst moments i mitt liv. Säga hejdå till sjukhuset. För ett tag i alla fall. Usch jag hatar sjukhus. Det är det värsta som finns.
"Hallelujah! I'm free!!" skrek jag när vi kom ut från dårhuset.
Alla började skratta åt mig.
"But seriously, I hate hospitals, fucking madhouse are they!"
Nu låg dom på marken och vred sig av skratt.
"What? What is so funny?" sa jag frågandes.
Niall ställde sig upp med skrattkramper.
"Nothing beautiful" fnissade han och kysste mig.
Här stod jag. Med världens underbaraste kille vid mig. Hans läppar mot mina. Kunde det bli bättre?
"I love you" viskade jag mot hans läppar.
"I love you too" viskade han tillbaks.
Jag ville bara stanna i det här ögonblicket för evigt. The rest of my life. Tänk att den här killen var min. Och det skulle han förbli. Jag skulle aldrig släppa den här killen. Aldrig i hela mitt 18 åriga liv skulle jag göra det. Niall log mot mig och tog min hand och vi gick leendes iväg i sommarsolen.
Whoop whoop! Sista kapitlet av denna novell! Hoppas ni gillade det. 1 kapitlet av nästa novell kommmer upp ikväll, ha det gött allihopa! ;) Om ni inte hittar dom flesta kapitel, så sök på 'What Makes You Beautiful - Kapitel --' i sökrutan. ;)
Jag slog snabbt ner blicken. Jag var trött och jag var alldeles för ledsen för att kunna tänka. Jag granskade mina händer lite grann. Louis satte sig bredvid mig.
"I know it's hard but you have to be strong" sa Louis och strök mig över ryggen.
"I know. But it's to hard, they are my best friends parents. I love my friends and they parents too. It's really hard" sa jag och snyftade.
"I know. But you have to take it a little chill, with your stomach, you just kind of ran away, it's not good" sa Louis.
Jag vände huvudet mot honom. Jag formade min läppar till ett 'I know'. Han log mot mig. Sedan reste han sig och gav mig en blick som menade att jag skulle hänga på. Jag följde med. Jag mötte en sjuksköterska på vägen tillbaka till rummet.
"Jag åker hem nu" sa jag.
"Okej, vad var det du hade för fel och hette nu igen?"
"Jag hade 3 brutna revben och jag heter Sophie Estendahl"
"Jahaa! Okej, då får du åka idag"
Jag fortsatte mot rummet. När jag kom in letade jag reda på mina gamla kläder som jag haft på innan. Jag hittade dom under sängen. Jag drog fram dom och gick sedan in på toaletten. Jag drog av dom äckligt stora sjukhus kläderna och satte på mina egna. Jag gick ut från toaletten och överraskades av Joline som gav mig en stor och lång kram.
"Ehm Joline, varför kramar du mig?" frågade jag.
"Jag vet inte.. Du var ledsen och jag ville trösta dig!"
"Haha, ok" sa jag.
Alla hade gått ut från rummet nu, förutom Niall som somnat om. Jag gick fram till honom och kysste han mjukt. Hon slog sakta upp ögonen.
"That way I always want to wake up to" sa han och log.
Jag skrattade och pussade han på kinden. Han reste sig. Han kysste mig. Han la händerna på mina höfter och jag la ena handen om hans nacke och den andra i hans hår. Vi hörde ett klickande ljud. Både jag och Niall vände huvudet mot det håll där ljudet kom ifrån. Där stog Louis med mobilen i högsta hugg.
"Got ya" sa han och flinade. "This is going up on twitter"
Sedan gick han. Jag flinade lite och gick sedan för att hämta min mobil som låg bredvid sjukhus sängen. Jag klikade upp twitter. Jag kollade på vad Louis skrivit, han hade skrivit exakt såhär:
Aww, look at this wonderful people, Niall and Sophie, they are like made for each other, aren't they? :) xx
Sen så var det den där bilden när jag och Niall kysste varandra. Helt ofattbart hur mycket jag redan älskade honom. Det kändes som det var igår första gången jag träffade honom. Hi Sophie, I'm Niall. Jag minns det mycket väl. Herregud. Det här var bara för perfekt. Jag avbröts i mina tankar genom att min mobil började ringa.
"Hello?"
"Hej. Det är Becka. Vet du?!" sa en glad Becka.
Glad?!
"Ehm nej?" sa jag.
"Våra föräldrar klarade sig. Dom blev inte allvarligt skadade som dom trodde först! Men vi måste fortfarande fytta tillbaka.. men ändå!" sa Becka.
"Men gud! Gud vad bra! Synd att ni flyttar men.. Jaja, det bästa är att dom mår bra i alla fall!" sa jag.
"Mm, vi ses, herrå!" sa hon.
"Hejdå" sa jag och det blev tyst i luren.
Jag samlade ihop alla och brättade att allt var okej. Sedan tog jag armkrok med Joline och började gå mot utgången. Det här var en utav dom bäst moments i mitt liv. Säga hejdå till sjukhuset. För ett tag i alla fall. Usch jag hatar sjukhus. Det är det värsta som finns.
"Hallelujah! I'm free!!" skrek jag när vi kom ut från dårhuset.
Alla började skratta åt mig.
"But seriously, I hate hospitals, fucking madhouse are they!"
Nu låg dom på marken och vred sig av skratt.
"What? What is so funny?" sa jag frågandes.
Niall ställde sig upp med skrattkramper.
"Nothing beautiful" fnissade han och kysste mig.
Här stod jag. Med världens underbaraste kille vid mig. Hans läppar mot mina. Kunde det bli bättre?
"I love you" viskade jag mot hans läppar.
"I love you too" viskade han tillbaks.
Jag ville bara stanna i det här ögonblicket för evigt. The rest of my life. Tänk att den här killen var min. Och det skulle han förbli. Jag skulle aldrig släppa den här killen. Aldrig i hela mitt 18 åriga liv skulle jag göra det. Niall log mot mig och tog min hand och vi gick leendes iväg i sommarsolen.
THE END
Whoop whoop! Sista kapitlet av denna novell! Hoppas ni gillade det. 1 kapitlet av nästa novell kommmer upp ikväll, ha det gött allihopa! ;) Om ni inte hittar dom flesta kapitel, så sök på 'What Makes You Beautiful - Kapitel --' i sökrutan. ;)
Kommentarer
Trackback
