What Makes You Beautiful - Kapitel 9.
Jag kramade honom och sa nått jag velat säga länge.
"Would you be my boyfriend?"
Han slutade krama mig och tittade på mig. Sedan log han.
"Yes"
Jag lutade mig fram och kysste honom. Han var bara för underbar. Han lutade sig över mig och kysste mig. Han fick mig att känna mig bättre. Jag slutade kyssa honom.
"You make me to feel better" log jag.
Nialls perspektiv:
"You make me feel better," smiled Sophie.
I just smiled. She said I made her feel better. She asked if I wanted to be with her. I had said yes. I liked her. And now, I knew she liked me. I kissed her again. Now that I had the chance. I did not think the thought, but maybe she ended up like me someday. So I took the opportunity now. I kissed her slowly, she giggled, but stopped at once and kissed me back. Then she stopped suddenly and looked at me. She was so beautiful. I did not realize that she was mine. She had bright blue eyes that you could drown in. She had light brown hair with blonde highlights in. A little nose. A small mouth that had the color pink, she was so cute.
"You watch too much for me," she said and smiled.
"I know" I said and she leaned forward and kissed me.
"You make me feel better," smiled Sophie.
I just smiled. She said I made her feel better. She asked if I wanted to be with her. I had said yes. I liked her. And now, I knew she liked me. I kissed her again. Now that I had the chance. I did not think the thought, but maybe she ended up like me someday. So I took the opportunity now. I kissed her slowly, she giggled, but stopped at once and kissed me back. Then she stopped suddenly and looked at me. She was so beautiful. I did not realize that she was mine. She had bright blue eyes that you could drown in. She had light brown hair with blonde highlights in. A little nose. A small mouth that had the color pink, she was so cute.
"You watch too much for me," she said and smiled.
"I know" I said and she leaned forward and kissed me.
Sophies perspektiv:
"I know" sa han och jag lutade mig fram och kysste han.
Han verkade njuta för varje minut som gick. Jag gillade honom väldigt mycket. Jätte mycket. Jag ville inte tänka på vad som skulle hände om han slutade gilla mig. Det skulle vara hemskt. Men jag njöt utav att känna hans mjuka läppar mot mina. Jag kände att han log mot mina läppar. Jag var så lycklig. Helt plötsligt rusade nån in.
"Sophie jag måst.. Oj, förlåt"
Vi slutade kyssas. Jag tittade irriterat på Becka som kommit in.
"Men vad gör du" sa jag irriterat.
"Jag skulle säga en sa.."
"Du kunde väll knackat" sa jag lika irriterat.
"Men det är jävligt viktigt!" skrek Becka.
"Jaja, vad har hänt?" sa jag.
"Anna har hänt! Hon har svimmat" sa Becka.
"Va? fan, vi måste ringa ambulansen!!" sa jag förtvivlat.
"Jag har redan gjort det, för 3 minuter sen, dom kommer om 2 minuter" sa Becka och gick ut.
Jag började gråta. Igen.
"What has happened?" sa Niall oroligt.
"Anna has fainted" grät jag.
"Omg!"
"I know, I love her, shit, I must do something!" grät jag ännu mer och sprang in till Anna.
Hon låg på golvet alledes stilla på golvet. Det enda man hörde var hennes andetag.
"Anna" grät jag "Snälla, du måste vakna, jag älskar dig, jag är så ledsen att jag grälade med dig, jag är så... ledsen"
Ambulans personalen kom in i rummet.
"Is this Anna?" sa dom.
"Yes" snyftade jag. "Can I, my friend and my boyfriend come with her? Please?"
"Okey, come here"
"Niall, come" snyftade jag.
Han kom springandes.
"We gonna follow they, want to hang with me?" snörvlade jag.
"Okey, babe" sa han och pussade mig på pannan.
"Becka, vill du hänga med till sjukhuset?" snyftade jag.
"Okej" snyftade hon tillbaks.
Sedan sprang alla tre ner till ambulansen. Vi hoppade in till Anna.
"Åh Anna, vad hände egentligen? Jag hoppas du kommer må bättre snart" jag försökte le men det såg mest ut som en grimas.
Hon hade fått dropp och andades genom en syrgas tub. Jag fattade inte att hon hade svimmat. Våran lilla Anna.
Då hände det. Hon snörvlade till. Sedan sa hon nåt.
"Jah äh ledsän" lät det som hon sa.
"Hon är ledsen" viskade jag till Becka.
Anna snyftade till.
"Jah älska er" sa hon tyst.
"Vi älskar dig med" sa jag lika tyst.
När vi kom fram till sjukhuset hade Anna vaknat. Hon måde dåligt. Men bättre.
"She gonna come out tommorow" sa läkarna.
Jag kramade Niall. Jag var så glad. Hon mådde bättre. Men jag började gråta mot hans tröja. Han blev blöt men han brydde sig inte. Han bara kramade mig tillbaka. När jag lutade mig bakåt så var det en stor fläck på hans tröja. Jag lutade mig framåt igen och han kramade mig hårdare.
"I can't understand. She is my friend and she has faited"
Han nickade förstående. Han lyfte mitt huvud och kyste min panna.
"It's gonna be okey" sa han.
"I know" sa jag.
Sedan gick jag iväg till Anna satte mig på stolen brevid henne.
"Jag älskar dig, glöm inte det, vårt bråk är över och jag kommer älska dig föralltid!" sa jag.
"Mm, vi glömmer bråket, vi är bästisar och vi kommer älska varandra föralltid" sa Anna.
Jag pussade henne på pannan och gick iväg till Niall. Satte mig i hans knä. Lutade huvudet mot hans axel.
"She loves me to" sa jag.
"Great" sa han snällt.
"Yes, I love her so much, I don't want to lose her" sa jag.
"I understand that" sa han och log.
"I love her" sa jag precis innan jag somnade i hans knä.
Nialls perspektiv:
"I love her," said Sophie just before she fell asleep in my lap.
She was cute. Imagine that she had fallen asleep in my lap. Sweeter may be looking for. She said something in his sleep.
"The cutest eyes ... love he's smile ... he's just my .... I love him ..."
Wondered who she was talking about. Maybe me. Maybe not. But she was so cute.
Sophies perspektiv:
Jag vaknade av att jag ramlade i golvet. Ovanför mig satt en yrvaken Niall. Då kom jag på att jag somnat i hans knä. Jag log svagt mot honom och han log tillbaks. Jag älskade hans leende. Hans söta ögon. Han är bara min. Och jag älskade honom för den han är. Han hade lutat sig tillbaka i stolen och jag satte mig brevid honom för att inte göra så att han vaknade. Ifall han sov alltså. Han mumlade nåt som inte ens en mus kunde höra. Sedan hörde jag vad han sa.
"Foood, Nandoooos, Hungryyyyy"
Jag skrattade för mig själv. Sedan släkte jag taklampan och somnade.
"Sophie" mamlade en trött Niall. "You must go up now"
"What time is it?" sa jag.
"Ten minutes past eleven" sa han.
"Shit!" sa jag och hoppade upp från stolen.
Jag sprang fram till sängen där Anna legat dagen innan.
"Anna, hur är det? Mår du bra?"
"Jadå, jag mår mycket bättre, doktorn sa att jag skulle få äta lunch sen skulle jag få ka hem" sa en morgonpigg Anna.
Jag sprang till Becka som fortfarade sov. Jag skakade på henne så att hon skulle vakna.
"Mm, vad äre?" sa hon trött.
"Anna får åka hem efter lunch!" sa jag lyckligt.
"Vaa? Jaa!" sa hon lika lyckligt.
Jag nickade nöjt och gick iväg.
"Anna going home today, i'm so happy" sa jag till Niall.
"Thats really good" sa han.
"Yes"
Jag satte mig på en stol. Jag kunde inte låta bli att le. Jag var så glad.
Efter ungefär en timme så hade Anna ätit lunch och var redo att åka hem.
"Vi har ingen bil" sa hon besviket.
"Jag kan be Niall ringa Liam? Han har körkort" sa jag.
"Okej, gör det" sa Anna.
Jag vände mig mot Niall.
"Can you call Liam? We have no car" sa jag.
"Yes, okey"
"Good" sa jag och kysste han på pannan.
Sedan vände jag mig mot Anna igen.
"Var är Becka?"
"Ehm, vet inte"
"Här är jag" hörde man Becka ropa från andra sidan korridoren.
"Men! Kom hit då!" skrattade jag och Anna.
"Okej" sa hon och började springa.
"Liam comes" log Niall.
"Good" sa jag och log.
Sedan gick vi ut till parkeringen. Vi väntade i ungefär 10 minuter innan Liam kom. Vi hoppade in och jag och tjejerna började snacka svenska. Vi pratade om hur oroliga jag och Becka varit för Anna. Att jag hade gråtit jätte mycket. Anna kramade.
"Jag är frisk nu i alla fall" sa Anna och log.
"Jag vet" sa jag.
När vi kom hem tackade vi för skjutsen och gick ur bilen. Niall åkte hem med Liam. Jag berättade att jag och Niall var ett par. Deras hakor åkte ner till golvet.
"VAAAA?!!" skrek dom.
"Haha, lugna er, ja faktiskt, haha" sa jag.
"Coooooolt" skrek dom.
"Akta så att ni inte väcker nån" sa jag.
Anna höjde ena ögonbrynet.
"Klockan är ett på dagen, vem fan sover nu?" sa hon sakastiskt.
"Ehm.. jag vet inte" sa jag.
"Juste" skrattade Anna.
Jag är så ledsen att jag missade ett kapitlet igår, men klockan vart 11 och min pappa blev sur på mig och sa att jag inte fick sitta vid datorn längre och att jag skulle sova, men idag lovar jag 2 kapitel:D
Kommentarer
Trackback
